klockan börjar närma sig 02.00 och natten ramlar över halvtid. Ja är trött. Koffeintabletterna va inget vidare för mej. Kände mej alldeles speedad första stunden sen blev ja helt slut. Kände mej nästan lite sjuk och illamående blev man på köpet. Gick dock över till slut. Skönt de..

tror vi inte har haft en enda rigning sen efter 22.00. Kan tyckas som nått bra men kan lova er at tiden släpar (SLÄPAR(!) sig fram och man blir SÅ trött. *Gäsp*
Början av kvällen kändes otäck. På nått vis kom ja att tänka på döden och att man nästan kan känna hur den finns närvarande. Hur döden verkligen väntar här på avdelningen.
Ja kommer ihåg när ja var yngre, högstadiet kanske? Hur kaksig jag var om att döden inte skrämde mej i mitt framtida yrke som ambulanssjukvårdare. Om att ja minsann sett en man dö på gatan eftersom dom lagt en filt över honom när ambulansen kom. Var de verkligen så? Eller skymtade ja bara när dom la över honom en filt och i den vinkeln fick för mej att dom lade den över hans ansikte? Att han var död? I alla fall spelar de ingen roll. Jag var inte "där", jag var inte ansvarig, jag tog inte i den döda, jag fann inte personen i fråga.

Jag har sett en död människa. På en obduktion. Vi fick aldrig se patientens ansikte. De är jag glad för. Hur hemskt de än kan låta kändes de inte "på riktigt". Jag hade ingen identitet på kroppen som låg där. De kunde lika gärna varit en utbildnings docka.

På avdelningen har jag en person framför mej. En gammal gumma eller farbror med namn, personlighet någon som "ÄR någon", någon med minnen, en röst, någon jag pratat med och tycker om. Jag tycker alla patienter på avdelninge är så goa. Alla speciella på sitt sätt. 
Jag vet inte hur jag kommer reagera den dagen då de händer under mitt pass. Ja är rädd faktiskt. Ja är inte lika kaksig längre...

På min avdelning är döden ständigt närvarande. Idag tyckte jag mej känna närvaron. Och jag tyckte inte om det även om jag måste inse att de är en naturlig del av mitt arbete men framför allt en naturlig del i livet. Jag måste lära mej hantera de faktum att människor går bort. Att de är någon lika naturligt som födseln. Vi föds, lever och vi dör. allt som föds ska dö..

 Men jag är rädd. Ja det är jag...