Hur kan man och hur känns de igentligen att vara ensam tillsammans med någon? Hur vet man att de är ensamhet och inte bara tillfälliga missförstånd i ett förhållande? Bristfällig komunikation? Hur många gånger ska man tänka efter, väga för och nackdelar mot varandra, hitta lösningar/förklaringar innan man vet att de är dax att tänka om helt? Hur länge ska man fantisera/drömma/hoppas innan de är dax att ge upp?

När kommer vardagen i ett förhållande? Måste den göra det? Avgör man de själv? Och hur gör man om en hamnat i en släntrianmässig rutin medens den andra lever i en fantasivärld på rosa moln och gång på gång blir besviken på icke infriade löften?

Vem har mest fel? Han eller jag? Varför kan vi aldrig mötas halvvägs och på samma väglängd?

Nu ä ja trött på de mesta.
Snart slänger ja ut mej själv ur lägenheten och sticker på nått äventyr! 

Fuck of snigel! Orka vänta! Nää tack.

(och ja... ja är trött och ja stavar som en kratta. Lev med det!)