Älskade Signe
I helgen förlorade vi ytterligare en familjemedlem på Storhagavägen.
Signe, vår prinsessa på gården blev påkörd utanför vårt hus och vi har gråtit både jag och Johan. Säkert hennes syster Astrid oxå för att inte tala om grannens katt som va med vid olyckan. Han har varit förtvivlad. Dom lekte mycket tillsammans.
Ja och ärligt talat, hur löjligt det än låter har jag oxå varit det. Förtvivlad, över en katt... Jag har kännt sån sorg att jag fysiskt fått ont i händerna. Som kramp och känslan av hennes varma, tjocka päls har funnits där hela tiden. Jag har varit rädd att bli tokig. Velat ha upp henne, tvättat av henne, borsta henne, fått henne att leva igen.... hur löjligt det än låter.
Jag har stått inne på faludjursjukhus och grinat så häjdlöst att alla släppte förbi mej och den lilla brun lådan före i kön. Och tack snälla snälla expediten för att du visste precis vad som skulle göras. Hon fixade alla papper uta att fråga, visade alla urnor för askan och jag kunde nicka som svar. Hon ritade Signes namn på en skylt och visade den utan att behöva säga nått. Blev perfekt. En urna i björk med en mässingsskylt med våran älskade prinsessas namn.
Signe
2010-2011
Som sagt, en katt.. so what? Det är inte ett barn vi talar om kan tyckas men för oss var hon en älskad familjmedlem.
Hon va min bebis, Signe och Astrid tillsammans var glädjen på gården och våra "barn".
Vi oroade oss när hon var ute för länge, vi letade vissa kvällar och först gången hon var ute en helt natt grinade jag när hon kom tillbaka dagen efter och insisterde på att köpa GPS! Vi lekte och busade, myste, matade, var med när dom tappade tänder och uppfostrade (i den graden man uppfostrar en katt).
Dom var som piff och puff. Har sagt det förr att så mycket skratt och lycka dom gett går inte att förklara.
Vi saknar henne så det gör ont, så otroligt ont... Gården känns så tom och färglös.
Astrid är inte ute på äventyr längre eftersom Signe va den som drog med henne på allt. Busungen! Hon skulle bli ett år om 10 dagar..
Nej fy... nu är jag så less, så less och trött... Otroligt trött..
Signe, vår prinsessa på gården blev påkörd utanför vårt hus och vi har gråtit både jag och Johan. Säkert hennes syster Astrid oxå för att inte tala om grannens katt som va med vid olyckan. Han har varit förtvivlad. Dom lekte mycket tillsammans.
Ja och ärligt talat, hur löjligt det än låter har jag oxå varit det. Förtvivlad, över en katt... Jag har kännt sån sorg att jag fysiskt fått ont i händerna. Som kramp och känslan av hennes varma, tjocka päls har funnits där hela tiden. Jag har varit rädd att bli tokig. Velat ha upp henne, tvättat av henne, borsta henne, fått henne att leva igen.... hur löjligt det än låter.
Jag har stått inne på faludjursjukhus och grinat så häjdlöst att alla släppte förbi mej och den lilla brun lådan före i kön. Och tack snälla snälla expediten för att du visste precis vad som skulle göras. Hon fixade alla papper uta att fråga, visade alla urnor för askan och jag kunde nicka som svar. Hon ritade Signes namn på en skylt och visade den utan att behöva säga nått. Blev perfekt. En urna i björk med en mässingsskylt med våran älskade prinsessas namn.
Signe
2010-2011
Som sagt, en katt.. so what? Det är inte ett barn vi talar om kan tyckas men för oss var hon en älskad familjmedlem.
Hon va min bebis, Signe och Astrid tillsammans var glädjen på gården och våra "barn".
Vi oroade oss när hon var ute för länge, vi letade vissa kvällar och först gången hon var ute en helt natt grinade jag när hon kom tillbaka dagen efter och insisterde på att köpa GPS! Vi lekte och busade, myste, matade, var med när dom tappade tänder och uppfostrade (i den graden man uppfostrar en katt).
Dom var som piff och puff. Har sagt det förr att så mycket skratt och lycka dom gett går inte att förklara.
Vi saknar henne så det gör ont, så otroligt ont... Gården känns så tom och färglös.
Astrid är inte ute på äventyr längre eftersom Signe va den som drog med henne på allt. Busungen! Hon skulle bli ett år om 10 dagar..
Nej fy... nu är jag så less, så less och trött... Otroligt trött..
Älskade Signe.. Vi kommer sakna dej så mycket!
Kommentarer
Postat av: svärmor
Lider med er, bara en katt kan tyckas, men det är ju en familjemedlem, som är en trogen, som man matar stryker över pälsen och som svar detta härliga kurrande. Jag bävar för den dagen mina katter inte finns mer, som har varit med mig i 18 år..Hoppas de får njuta stillheten i Smedjebacken några år till.
Postat av: Sofia
Jag vet precis hur det känns, det är som ens bebis! stor kram till dig
Trackback
