I torsdags efter tentan kände jag mej fylld av lycka. Jag var så glad och allt kändes så lätt, så bra men samtidigt tänkte ja "-undrar hur länge detta kommer vara."

Visserligen känns livet lätt även om det just nu är fyllt med sorg och oro. Visst kan sorg och oro tynga ner men om jag tar bort min egen sorg över älskade kajsa (som för övrigt är hjärtslitande och mycket jobbigt....) är de andras liv runt mej som faller. Vänner och bekantas kris över t ex sjukdom, död och hemska anklagelser. Det är TUNGA händelser. Händelser som man inte kan se förbi och även om de inte är min egen kan jag inget annat än känna oro med er alla som fått er tillvaro skakad, ni som har sorg, tvivel och ni som tappat fokusering på framtiden. 

Att vara eller i alla fall försöka vara evig optimist går inte och man måste tillåta sig själv att tvivla, att gå igenom ett sorgearbete och ha förståelse för andra men framför allt sig själv och vara medveten om att olika kriser har olika tidsperspektiv.    

Alla erfarenheter som livet ger oss vill vi inte ha men om de ändå tvingas på oss , kan upplevelsen ge os insikt och en mognad vi annars inte fått men trots processer och sorgearbeten finns ett visst vemod kvar och förhoppningsvis har mognaden man fått under tidensgång lärt en att hantera den på bästa sätt. 

Förhoppningsvis...